Det bara gjorde så ont..
Idag när jag körde till skolan (ja, jag körde, för jag missade bussen eftersom Skånetrafiken gjort om alla tider) lyssnade jag på radio. Till slut blev det nyhetssändning och det pratades om djurplågeri. Tydligen är maxstraffet för djurplågeri, två års fängelse och än har ingen dömts till detta. Inte ens när ett gäng killar hällde typ tändvätska eller något på en kanin, tuttade fyr på den och sen hetsade en hund till att ha ihjäl den. Allt filmades och lades ut på YouTube. När jag hörde detta kände jag tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag kan inte hjälpa det, men de gånger jag blir som mest berörd är när djur är inblandade på något sätt och behandlas illa. Det skär i hjärtat att folk kan bete sig på detta sättet. Dessutom är maxstraffet ett jävla skämt, till råga på allt har ingen en dömts till ett så högt straff.
Nej... Skitsaker som huruvida man ska få ladda ner en låt eller inte ältas hit och dit. Laddar du ner en film får du dödsstraff i jämförelse med om du misshandlar och plågar ett djur. Nu får Sverige fan skärpa sig. Jag skäms över att vara människa.
Nej... Skitsaker som huruvida man ska få ladda ner en låt eller inte ältas hit och dit. Laddar du ner en film får du dödsstraff i jämförelse med om du misshandlar och plågar ett djur. Nu får Sverige fan skärpa sig. Jag skäms över att vara människa.
Poesiii
Ååh, denna ljuvliga poesi! Jag hade supertråkigt på dagens föreläsning, och vips så tillverkade jag en dikt till min kära vän Sandra Malm!
Läs och njut!
Sandras hår är fullt med bruna lockar,
alla killar på hennes uppmärksamhet pockar.
I skogen hon till häst galopperar och så,
alla arga gubbar henne skäller på.
Hon har några gånger hört att hon är kriminell,
även om hon egentligen är ganska snäll.
Sandra är en riktig liten lapplisa,
har ett udda sätt att sina känslor visa.
Ja, jag är ganska glad att jag slapp,
av Sandra få en kärlekslapp!
Hehe, kanske lite full av internskämt, men det får ni stå ut med!
Läs och njut!
Sandras hår är fullt med bruna lockar,
alla killar på hennes uppmärksamhet pockar.
I skogen hon till häst galopperar och så,
alla arga gubbar henne skäller på.
Hon har några gånger hört att hon är kriminell,
även om hon egentligen är ganska snäll.
Sandra är en riktig liten lapplisa,
har ett udda sätt att sina känslor visa.
Ja, jag är ganska glad att jag slapp,
av Sandra få en kärlekslapp!
Hehe, kanske lite full av internskämt, men det får ni stå ut med!
Lite glädjebud också eller?
Nu när jag äntligen skriver i bloggen, är det bara långa inlägg om inget roligt alls.
Varför inte skriv ett kort, lite roligare också?
Jag trivs fortfarande bra i skolan. Vi har hittills haft två tentor, vilka jag båda skrivit VG på. Jag är en sådan som tvivlar på mig själv väldigt mycket, därför tänker jag nu ge mig en klapp (eller två) på axeln och sluta tvivla så mycket. You can do it! :D
Varför inte skriv ett kort, lite roligare också?
Jag trivs fortfarande bra i skolan. Vi har hittills haft två tentor, vilka jag båda skrivit VG på. Jag är en sådan som tvivlar på mig själv väldigt mycket, därför tänker jag nu ge mig en klapp (eller två) på axeln och sluta tvivla så mycket. You can do it! :D
Min häst
Eftersom jag som sagt inte skrivit på väldigt länge, och denna bloggen handlar om mig, och min häst är en del av mig, måste jag skriva en update angående honom.
Söndagen den 21 november var jag i stallet och skrittade en sväng på Gymir, jag märkte inget ovanligt med honom. När jag kom tillbaka och skulle släppa ut honom i hagen ville Tina ge honom en morot. Gymir ville inte ha den. Att Gymir inte vill ha en morot är lika orimligt som att USA's utsläpp ska bli obefintliga, det händer bara inte. När jag sen stod där började han skrapa med framhoven och dessutom lägga sig ner. Några års erfarenhet tillgodo gör att jag direkt kopplar det till kolik. Jag går en sväng med honom och sms:ar Saga som är i Malmö. Tina kommer ut med olja som jag trycker i honom. Longerar honom lite i ridhuset, inget händer. Snäll som Saga är kom hon till mig i stallet och höll mig sällskap. Tillsammans försökte vi mata honom med olja, longera honom i ridhuset, gå oändliga promenader osv. Stod han ensam i boxen försökte han bara lägga sig ner för att rulla. Allmänuttrycket var bara sorgligt; hängande huvud och trötta ögon. När inget hjälpte ringde Saga Camilla som rekommenderade loppfrön. Det fanns inga loppfrön i sikte på Sandvången, så Saga åkte ut till Camilla och Kristian för att skaffa några (som Saga skrev, dagens ros till dem!). Dessa försökte vi sen trycka i honom, men han var alldeles för trött för att orka svälja. Till sist kontaktade vi veterinären som kom ut och gav honom smärtstillande, kramplösande, B-vitamin och dropp. Från hans mage hördes ingenting. Jag och Saga fick dessutom tillsammans byta dropp, klippa stygn och lite annat smått och gott. Promenaderna fortsatte tills både jag och Saga var döda i benen av träningsvärk.
Efter två påsar dropp kändes han ändå piggare och vi åkte hem för att få några timmars sömn (klockan var väl halv tre då). Klockan sex var jag tillbaka, men Gymir hade varken ätit, druckit eller bajsat. Jag ringde veterinären igen som kom och gjorde samma procedur som dagen innan (dock inget dropp). Jag fick rekommendationen att gå 10 minuter i timmen med honom.
Vid lunch mådde han fortfarande inte bättre så jag stoppade in honom i transporten och körde en sväng för att se om det släppte i magen på honom. Ingenting hände, trots att jag körde fort i alla hålor, körde över alla järnvägsövergångar jag kunde hitta osv. Veterinären här hemma kunde inte göra mer, så jag körde hem med ekipaget, mamma tog över ratten (jag var ju helt slut pga. sömnbrist), hämtade Saga och sen körde vi till djursjukhuset i Helsingborg. Här blev han nogrannt undersökt, jag fick svara på vad som kändes som en miljon frågor och han blev sen satt i en box med dropp. Veterinären frågade om vi ville att han skulle opereras om han blev sämre, vilket jag ville. Han är ju inte så gammal, han har många år kvar att leva. Något vemodigt lämnade vi djursjukhuset och körde hem.
I en vecka och en dag stod han där. Ingen operation var nödvändig som tur var. Gymirs diagnos var sandförstoppning, han fick dessutom en infektion i tarmen som gjorde att han fick lågt blodvärde och mängden vita blodkroppar minskade. Nu är han hemma igen och är riktigt pigg och glad. Han får stå inne om nätterna och på hösten, när det är mycket sand och lite bete, lär jag få vara extra uppmärksam. Just nu är jag bara så tacksam över att jag fick behålla honom. För tillfället får jag hålla koll på han aptit, träckens mängd och konsistens, temperatur, märket på halsen där kanyler suttit, samt en liten svullnad efter bukpunktionen.
Tack till alla som hjälpte mig när han var sjuk och mådde dåligt! Rena handlingar, som tips, råd och uppmuntrande ord, det värmer! <3
Detta inlägget blev ju också en mil långt, men det får ni stå ut med.
Söndagen den 21 november var jag i stallet och skrittade en sväng på Gymir, jag märkte inget ovanligt med honom. När jag kom tillbaka och skulle släppa ut honom i hagen ville Tina ge honom en morot. Gymir ville inte ha den. Att Gymir inte vill ha en morot är lika orimligt som att USA's utsläpp ska bli obefintliga, det händer bara inte. När jag sen stod där började han skrapa med framhoven och dessutom lägga sig ner. Några års erfarenhet tillgodo gör att jag direkt kopplar det till kolik. Jag går en sväng med honom och sms:ar Saga som är i Malmö. Tina kommer ut med olja som jag trycker i honom. Longerar honom lite i ridhuset, inget händer. Snäll som Saga är kom hon till mig i stallet och höll mig sällskap. Tillsammans försökte vi mata honom med olja, longera honom i ridhuset, gå oändliga promenader osv. Stod han ensam i boxen försökte han bara lägga sig ner för att rulla. Allmänuttrycket var bara sorgligt; hängande huvud och trötta ögon. När inget hjälpte ringde Saga Camilla som rekommenderade loppfrön. Det fanns inga loppfrön i sikte på Sandvången, så Saga åkte ut till Camilla och Kristian för att skaffa några (som Saga skrev, dagens ros till dem!). Dessa försökte vi sen trycka i honom, men han var alldeles för trött för att orka svälja. Till sist kontaktade vi veterinären som kom ut och gav honom smärtstillande, kramplösande, B-vitamin och dropp. Från hans mage hördes ingenting. Jag och Saga fick dessutom tillsammans byta dropp, klippa stygn och lite annat smått och gott. Promenaderna fortsatte tills både jag och Saga var döda i benen av träningsvärk.
Efter två påsar dropp kändes han ändå piggare och vi åkte hem för att få några timmars sömn (klockan var väl halv tre då). Klockan sex var jag tillbaka, men Gymir hade varken ätit, druckit eller bajsat. Jag ringde veterinären igen som kom och gjorde samma procedur som dagen innan (dock inget dropp). Jag fick rekommendationen att gå 10 minuter i timmen med honom.
Vid lunch mådde han fortfarande inte bättre så jag stoppade in honom i transporten och körde en sväng för att se om det släppte i magen på honom. Ingenting hände, trots att jag körde fort i alla hålor, körde över alla järnvägsövergångar jag kunde hitta osv. Veterinären här hemma kunde inte göra mer, så jag körde hem med ekipaget, mamma tog över ratten (jag var ju helt slut pga. sömnbrist), hämtade Saga och sen körde vi till djursjukhuset i Helsingborg. Här blev han nogrannt undersökt, jag fick svara på vad som kändes som en miljon frågor och han blev sen satt i en box med dropp. Veterinären frågade om vi ville att han skulle opereras om han blev sämre, vilket jag ville. Han är ju inte så gammal, han har många år kvar att leva. Något vemodigt lämnade vi djursjukhuset och körde hem.
I en vecka och en dag stod han där. Ingen operation var nödvändig som tur var. Gymirs diagnos var sandförstoppning, han fick dessutom en infektion i tarmen som gjorde att han fick lågt blodvärde och mängden vita blodkroppar minskade. Nu är han hemma igen och är riktigt pigg och glad. Han får stå inne om nätterna och på hösten, när det är mycket sand och lite bete, lär jag få vara extra uppmärksam. Just nu är jag bara så tacksam över att jag fick behålla honom. För tillfället får jag hålla koll på han aptit, träckens mängd och konsistens, temperatur, märket på halsen där kanyler suttit, samt en liten svullnad efter bukpunktionen.
Tack till alla som hjälpte mig när han var sjuk och mådde dåligt! Rena handlingar, som tips, råd och uppmuntrande ord, det värmer! <3
Detta inlägget blev ju också en mil långt, men det får ni stå ut med.
Osannolikt upprörd
Nej, alltså fy fan. Jag har inte skrivit på år och dar, men nu läste jag något som får mig så upprörd! Jag måste avreagera mig.
Saga länkade följande inlägg till mig:
Saga länkade följande inlägg till mig:
"Nu sänder dem inslandshäst tävling på tv, från Globen.
Måste bara säga att det ser fruktansvärt fånigt ut!
Inte är de någon vacker gren iaf.. långa ryttare på små ponnisar.. de borde finnas en längd gräns.. haha.
Förstår inte att långa killar kan tycka att de känns ok att sitta på små isisar?
För övrigt är de supersöta isisarna men ekipagen ser inte kloka ut!
Hästarna är verkligen supersöta och helt underbara men jag förstår mig inte på det.. alltså att tävla med islandshästar, rida runt runt runt.. "
Måste bara säga att det ser fruktansvärt fånigt ut!
Inte är de någon vacker gren iaf.. långa ryttare på små ponnisar.. de borde finnas en längd gräns.. haha.
Förstår inte att långa killar kan tycka att de känns ok att sitta på små isisar?
För övrigt är de supersöta isisarna men ekipagen ser inte kloka ut!
Hästarna är verkligen supersöta och helt underbara men jag förstår mig inte på det.. alltså att tävla med islandshästar, rida runt runt runt.. "
Det är väl hennes åsikt om det ser så himla löjligt ut, men jag håller verkligen inte med. Gymir är knappt 134 cm i mankhöjd, medan jag mäter hela 185 cm. Ingen har någonsin tyckt att det ser löjligt ut när jag rider honom.
Och vaddå bara rida runt, runt, runt? Hästen ska gå i rätt takt, rätt tempo, ha bra aktion, fin form och dessutom se lättriden ut när den ofta är allt annat än just det. Hoppning är väl lika mycket runt, runt?
Nu ska ni få läsa några av kommentarerna.
Och vaddå bara rida runt, runt, runt? Hästen ska gå i rätt takt, rätt tempo, ha bra aktion, fin form och dessutom se lättriden ut när den ofta är allt annat än just det. Hoppning är väl lika mycket runt, runt?
Nu ska ni få läsa några av kommentarerna.
"Håller med helt och hållet! Blev förvånad när jag såg sändningen från Globen att det var så himla mycket dragande i hästarnas munnar och oerhört skarpa bett:s Såg rent ut sagt hemskt ut när många ekipage red. Slarvigt och hafsigt med flängande ben och orolig hand...och det ska vara "elitryttare" inom grenen??? Hur ser det då ut på amatörnivå, verkar märkligt om sådan "ridning" ska premieras, för mig är det inte vad ridningen går ut på.
Jag kan förstå att det är skillnad mellan de olika grenarna, dressyren jobbar mer med presition, i fälttävlan står konditionen och allsidigheten i centrum, hoppningen jobbar med att rida i rätt tempo, hitta rytmen osv.... det där vet jag inte riktigt vad som eftersträvas? "
Jag kan förstå att det är skillnad mellan de olika grenarna, dressyren jobbar mer med presition, i fälttävlan står konditionen och allsidigheten i centrum, hoppningen jobbar med att rida i rätt tempo, hitta rytmen osv.... det där vet jag inte riktigt vad som eftersträvas? "
Handlar inte islandshästridning om allt det där sista? Precision, kondition, allsidighet, rätt tempo, hitta rytmen? Dessutom tycker jag faktiskt att många av våra elitryttare är riktigt skickliga ryttare.
"ja jag håller helt med, du läste kanske mitt faktainlägg om islänningar innan, ser inte klokt ut med dom stora människorna på ryggen, de har exakt samma anatomi som alla andra hästar så varför skule de bära tyngre. Tycker man så mycket om rasen som jag såg att någon skrivit så att man bara måste a en islänning även om man är på tok för stor så kan man inte gilla hästar så mycket över huvudtaget, man ska ALDRIG vara alldeles för stor för sin häst, oavsett ras, sjukt själviskt!"
"Jag har tidigare pratat med en otroligt duktig veterinär som blandannat är veterinär under globen horse show varje år samt äger en tävlingsryttares alla fina hästar. Men hon sa det att egentligen så ska inte långa/stora människor rida en isis. För på sätt o vis så är de precis som en ponny. så om man inte kan rida en vanlig c-ponny så bör man inte rida en isis."
"Förstår inte hur vissa kan resonera här.. Håller med dig Sara angående att det ser töntigt ut osv.. Men att vissa sitter och skriver i vissa inlägg att det är djurplågeri att hoppa om man hoppar högre än 110 är ju löjligt?!
Vi föder upp hästar för att dem ska blir starkare och uthålligare för just våra grenar, så vad är det som gör att det är djurplågeri.
Stå på dig Sara=).. Tycker att om man inte kan ta det som står i en blogg om att du tycker det ser löjligt ut så borde man inte kommentera eller läsa bloggen alls=).. För du har ju som vi alla sina åsikter, men man ska inte ta upp alla andra grenar när detta har med isisar att göra=)"
Avlar inte vi islandshästarna för att de ska tåla vår ridning? På Island fanns det minsann ingen "mercy", pallade du inte så blev du kvällsmat. Jag är så fruktansvärt trött på alla dessa fördomar, jag har fått stå ut med dem i många år, och jag blir lika upprörd varje gång. Om nu inte islandshästarna tål att vi långa människor rider dem, hur kommer det då sig att islandshästarna är en av de mest skadefria raserna? Varför är deras genomsnittsålder högre än t.ex. halvblods och varmblods?
Dessutom hade någon skrivit att islandshästar var så "mysiga" och dittan och dattan. Alla vet vid det här laget hur trött jag är på det också. Mysiga. Pyttsan.
Inlägget är ju några mil långt, men jag måste få avreagera mig, jag blir så satans lack på det här. Jag skulle gärna hålla en utbildningsdag för alla fördomsfulla människor så de får se sanningen. De ska få genomföra en tävling och sen efteråt få frågan: "Nå, hur lätt var det?"
Slutligen måste jag bara säga att man kan se lång ut på stora hästar också. Har ni sett mig rida Torino (stor häst) xD? Det ser nästan töntigare ut än när jag rider islandshäst.
Jag skulle kunna skriva en hel uppsats till, men jag är för arg för att orden ska komma ut ordentligt.
"ja jag håller helt med, du läste kanske mitt faktainlägg om islänningar innan, ser inte klokt ut med dom stora människorna på ryggen, de har exakt samma anatomi som alla andra hästar så varför skule de bära tyngre. Tycker man så mycket om rasen som jag såg att någon skrivit så att man bara måste a en islänning även om man är på tok för stor så kan man inte gilla hästar så mycket över huvudtaget, man ska ALDRIG vara alldeles för stor för sin häst, oavsett ras, sjukt själviskt!"
"Jag har tidigare pratat med en otroligt duktig veterinär som blandannat är veterinär under globen horse show varje år samt äger en tävlingsryttares alla fina hästar. Men hon sa det att egentligen så ska inte långa/stora människor rida en isis. För på sätt o vis så är de precis som en ponny. så om man inte kan rida en vanlig c-ponny så bör man inte rida en isis."
"Förstår inte hur vissa kan resonera här.. Håller med dig Sara angående att det ser töntigt ut osv.. Men att vissa sitter och skriver i vissa inlägg att det är djurplågeri att hoppa om man hoppar högre än 110 är ju löjligt?!
Vi föder upp hästar för att dem ska blir starkare och uthålligare för just våra grenar, så vad är det som gör att det är djurplågeri.
Stå på dig Sara=).. Tycker att om man inte kan ta det som står i en blogg om att du tycker det ser löjligt ut så borde man inte kommentera eller läsa bloggen alls=).. För du har ju som vi alla sina åsikter, men man ska inte ta upp alla andra grenar när detta har med isisar att göra=)"
Avlar inte vi islandshästarna för att de ska tåla vår ridning? På Island fanns det minsann ingen "mercy", pallade du inte så blev du kvällsmat. Jag är så fruktansvärt trött på alla dessa fördomar, jag har fått stå ut med dem i många år, och jag blir lika upprörd varje gång. Om nu inte islandshästarna tål att vi långa människor rider dem, hur kommer det då sig att islandshästarna är en av de mest skadefria raserna? Varför är deras genomsnittsålder högre än t.ex. halvblods och varmblods?
Dessutom hade någon skrivit att islandshästar var så "mysiga" och dittan och dattan. Alla vet vid det här laget hur trött jag är på det också. Mysiga. Pyttsan.
Inlägget är ju några mil långt, men jag måste få avreagera mig, jag blir så satans lack på det här. Jag skulle gärna hålla en utbildningsdag för alla fördomsfulla människor så de får se sanningen. De ska få genomföra en tävling och sen efteråt få frågan: "Nå, hur lätt var det?"
Slutligen måste jag bara säga att man kan se lång ut på stora hästar också. Har ni sett mig rida Torino (stor häst) xD? Det ser nästan töntigare ut än när jag rider islandshäst.
Jag skulle kunna skriva en hel uppsats till, men jag är för arg för att orden ska komma ut ordentligt.
