Eftersom jag som sagt inte skrivit på väldigt länge, och denna bloggen handlar om mig, och min häst är en del av mig, måste jag skriva en update angående honom.

Söndagen den 21 november var jag i stallet och skrittade en sväng på Gymir, jag märkte inget ovanligt med honom. När jag kom tillbaka och skulle släppa ut honom i hagen ville Tina ge honom en morot. Gymir ville inte ha den. Att Gymir inte vill ha en morot är lika orimligt som att USA's utsläpp ska bli obefintliga, det händer bara inte. När jag sen stod där började han skrapa med framhoven och dessutom lägga sig ner. Några års erfarenhet tillgodo gör att jag direkt kopplar det till kolik. Jag går en sväng med honom och sms:ar Saga som är i Malmö. Tina kommer ut med olja som jag trycker i honom. Longerar honom lite i ridhuset, inget händer. Snäll som Saga är kom hon till mig i stallet och höll mig sällskap. Tillsammans försökte vi mata honom med olja, longera honom i ridhuset, gå oändliga promenader osv. Stod han ensam i boxen försökte han bara lägga sig ner för att rulla. Allmänuttrycket var bara sorgligt; hängande huvud och trötta ögon. När inget hjälpte ringde Saga Camilla som rekommenderade loppfrön. Det fanns inga loppfrön i sikte på Sandvången, så Saga åkte ut till Camilla och Kristian för att skaffa några (som Saga skrev, dagens ros till dem!). Dessa försökte vi sen trycka i honom, men han var alldeles för trött för att orka svälja. Till sist kontaktade vi veterinären som kom ut och gav honom smärtstillande, kramplösande, B-vitamin och dropp. Från hans mage hördes ingenting. Jag och Saga fick dessutom tillsammans byta dropp, klippa stygn och lite annat smått och gott. Promenaderna fortsatte tills både jag och Saga var döda i benen av träningsvärk.
Efter två påsar dropp kändes han ändå piggare och vi åkte hem för att få några timmars sömn (klockan var väl halv tre då). Klockan sex var jag tillbaka, men Gymir hade varken ätit, druckit eller bajsat. Jag ringde veterinären igen som kom och gjorde samma procedur som dagen innan (dock inget dropp). Jag fick rekommendationen att gå 10 minuter i timmen med honom.

Vid lunch mådde han fortfarande inte bättre så jag stoppade in honom i transporten och körde en sväng för att se om det släppte i magen på honom. Ingenting hände, trots att jag körde fort i alla hålor, körde över alla järnvägsövergångar jag kunde hitta osv. Veterinären här hemma kunde inte göra mer, så jag körde hem med ekipaget, mamma tog över ratten (jag var ju helt slut pga. sömnbrist), hämtade Saga och sen körde vi till djursjukhuset i Helsingborg. Här blev han nogrannt undersökt, jag fick svara på vad som kändes som en miljon frågor och han blev sen satt i en box med dropp. Veterinären frågade om vi ville att han skulle opereras om han blev sämre, vilket jag ville. Han är ju inte så gammal, han har många år kvar att leva. Något vemodigt lämnade vi djursjukhuset och körde hem.


I en vecka och en dag stod han där. Ingen operation var nödvändig som tur var. Gymirs diagnos var sandförstoppning, han fick dessutom en infektion i tarmen som gjorde att han fick lågt blodvärde och mängden vita blodkroppar minskade. Nu är han hemma igen och är riktigt pigg och glad. Han får stå inne om nätterna och på hösten, när det är mycket sand och lite bete, lär jag få vara extra uppmärksam. Just nu är jag bara så tacksam över att jag fick behålla honom. För tillfället får jag hålla koll på han aptit, träckens mängd och konsistens, temperatur, märket på halsen där kanyler suttit, samt en liten svullnad efter bukpunktionen.


Tack till alla som hjälpte mig när han var sjuk och mådde dåligt! Rena handlingar, som tips, råd och uppmuntrande ord, det värmer! <3


Detta inlägget blev ju också en mil långt, men det får ni stå ut med.