Ja, igår när jag körde hem från Christine märkte jag att bilen inte var lika pigg och glad som vanligt. När jag stannade vid en stoppskylt och skulle accelerera märkte jag att ingenting hände. Eftersom bilen har turbo brukar jag ändå märka en del, men icke. Nähä sa jag till mig själv, säg inte att det återigen är givaren till partikelfiltret som krånglade natten då vi körde hem från djursjukhuset då Gymir var sjuk. Efter att ha pratat med mamma på Facebook beslutade jag mig för att ringa till Volvo dagen efter (det vill säga idag).

 

Jag och Filippa hade bestämt att hon skulle komma hit för att plugga idag, men jag ringde ändå verkstaden på morgonen för att kunna boka en tid. Eftersom han tydligen kände igen mitt efternamn sa han att jag kunde komma upp på en gång, jag förklarade läget och fick vackert vänta medan han läste av felkoderna. Ja, försenad till att hämta Filippa på stationen blev jag, men jag fick köra iväg i bilen åtminstone och vi kunde sätta i gång med plugget (bilen skulle sedan lämnas in 14.00).

 

Kvart i tolv ringer telefonen och en av mina vänner, som är som en lillasyster för mig, ringer och ber mig följa med till sjukhuset. Inga tvivel där, jag kör upp henne till akuten då hon har haft kraftiga magsmärtor i tre dagar. Väl inne på akuten fick vi vänta i två timmar på att läkaren skulle komma och titta på henne, stackaren som knappt kunde gå eller stå fick alltså sitta där och våndas. Under tiden fick jag be Filippa kissa Lincoln, berättade att det skulle dröja och hon valde att åka hem. Strax innan två körde jag bilen till verkstaden, sprang tillbaka till sjukhuset, ringde Malin och bad henne ge Lincoln mat och en promenad.

 

Efter att läkaren undersökt min stackars vän fick vi remiss till Ystads sjukhus och fick åka tut-tut-taxi dit (japp, jag fick sitta i framsätet och leka häftig). Under tiden pratade jag med hennes mamma och pojkvän som skulle möta oss i Ystad. Ringde dessutom min lillasyster som fick ta hem Lincoln till sig, ge honom mat och kärlek. 

 

Strax efter åtta trillade jag in här hemma, trött som ett as. Jag fick erbjudandet om att få åka hem flera gånger, men om jag nu suttit med henne så många timmar gör väl inte några till större skillnad för min del? Jag ville ju såklart också försäkra mig om att allting gick bra för henne också (dock fick hon stanna över natten, med en snäll pojkvän som sällskap). Det är synd dock att det tar så lång tid på sjukhusen, särskilt när hon hade så fruktansvärt ont.

 

Nå ja, jag ska inte klaga på den svenska sjukvården. Jag har själv sluppit uppsöka den, men de tog alltid väldigt väl hand om min kära fader som var frekvent besökare där under sex år.

 

Jag orkar inte kolla igenom inlägget efter stavfel osv. Det är ett fucking maratoninlägg som ingen ändå pallar läsa.