Eftersom att min sadel fortfarande inte är klar, men mitt hästberoende består åkte jag ut till stallet trots att ett iskallt regn strilade. Försökte få en skymt av de nya medlemmarna av Sandvångenklanen (två minigrisar), men de gömde sig under halmen och jag ville inte störa. 

 

Tina skulle just ge hästarna lunch när jag gick och strosade, så jag erbjöd mig att gå ut till islandshästarna för att hon skulle slippa. Eftersom jag nyss varit ute hos den stora flocken och hälsat på Gymir, väntade jag mig att de skulle stå vid grinden som de gjort för fem minuter sen. Tji fick jag, jag såg inte till dem alls! Jag passade på att fodra islänningarna i den mindre flocken och lade sedan ut högar till den stora. Jag skulle just gå för att leta upp dem när jag såg en rad färgglada huvud i den övre hagen. Efter att ha ropat och viftat med hösilage en stund fattade de galoppen (bokstavligt talat). Med flockens ledare Geysir i täten dundrade de ner för slänten i ett jäkla tempo (det hala underlaget till trots). Alla lyckades stå på benen, utom Frenja som rullade runt bättre än en hund på kommando. Ingen skada skedd dock.

 

Och gissa, jag filmade naturligtvis det hela!