Det finns många saker i mitt liv som jag har gråtit över, saker som har gjort mina ögon fuktiga och fått de salta tårarna att trilla ner för mina kinder för att sedan fångas upp av min röda lockar. De där förrädiska tårarna som förr eller senare alltid avslöjar ens innersta känslor, dumma svikande tårar. Alla tårar kommer inte av sorg. Jag är så fylld av kärlek och respekt inför min vackra häst, min musblacka räddare i nöden. Sammetsmulen och de stora kloka ögonen som ser rakt in i min själ. Många hästar har jag mött i mitt liv, många, många, många. Aldrig har jag träffat någon som är så eftertänksam och förstående som min Gymir. Vi känner varandra utan och innan, vi har varit vid varandras sida i snart fem år och jag kommer aldrig kunna tänka mig ett liv där han inte finns med. När min pappa dog var han min klippa, hans tjocka man dolde mina tårar och hans rytmiska galopperande kunde få mig att le igen. En människa som inte värdesätter djur kommer aldrig att förstå mina känslor, han är viktigare än något annat i mitt liv. Han är Gymir, min Gymir.