Jag ser mig själv som en snäll och vänlig person. Det är sällan jag gör saker för att vara elak och jag är aldrig sur på någon utan en riktigt bra anledning. När folk pratar om mig bakom min rygg, då jäklar tänder jag till! Jag förstår inte varför människor är så fega att de inte kan säga saker direkt till mig, jag är ju inte det minsta farlig.

 

Utan att peka ut en specifik händelse eller person tänker jag på förekommen anledning ta upp ämnet avundsjuka. Jag hoppas att min inledning gör det tydligt och klart vad den förekomna anledningen är. 

 

Om det går bra för en människa skulle jag aldrig i hela mitt liv få för mig att bli sur på sagda person. Jag har gåvan (skämt åsido) att kunna glädjas åt och med andra. Går det bra för mina vänner blir jag således glad å deras vägnar, självklart kan jag känna att jag önskar att det går lika bra för mig, men jag blir inte sur och otrevlig på grund av detta. 

 

För att spinna vidare på ämnet kring att vara sur på sina vänner så tycker jag att om vännen vill veta anledningen till mina sura miner, är det självklart att jag berättar. Berättar man inte är det svårt att bli vänner igen. På samma sätt hör det till att man frågar varför ens vän är så sur hela tiden - det kan finnas en bra anledning!

 

Jag har inte för avsikt att göra det här inlägget mycket längre nu. Jag kommer bara trassla in mig i min egen ironi och till sist avslöja alldeles för mycket. Detta är inget inlägg för att hylla mig, jag skriver detta och hoppas att budskapet når fram till rätt människa.