Jag är inte särskilt lättirriterad av mig, faktum är att jag är en väldigt tålmodig person som sällan tappar humöret. Jag brukar ha överseende med de flesta människors beteende och pratar ofta bort dåligt beteende med att individen i fråga säkert har en dålig dag. Däremot idag på bussen mellan högskolan i Kristianstad och centralen/resecentrum kände jag att jag blev så fruktansvärt irriterad på en tjej. Många hade säkert bara viftat bort händelsen och gått vidare, men jag, jag ältade hela historien hela vägen hem till Simrishamn. De här stadsbussarna är mer eller mindre alltid sprängfyllda med människor som ivrigt trampar när de ska gå på, och likaså när det är dags att kliva av. Jag kom på bland de sista eftersom jag ogillar att tränga mig och fick därför stå upp. Väl framme på centralen ska 90 % av alla människor hoppa av och jag är inte inkluderad, utan tillhör resterade 10 %. I vilket fall som helst så försöker jag akta mig så gott det går för att släppa av folk, men jag är helt omringad och kommer ingenstans förrän jag släppt av de som står till höger om mig (de närmast utgången alltså). I detta ögonblick börjar en tjej trycka mig stenhårt i sidan samtidigt som hon står och trampar på stället. Eftersom hon var ett och ett halvt huvud kortare än mig så kan hon ju självklart inte rubba mig ur fläcken och jag säger vänligt: "jag ska inte av här". Hade någon sagt så till mig hade jag ju då slutat trycka på (även om jag inte ens skulle tryckt på från början) och väntat till personen i fråga hade möjlighet att flytta sig. Jag känner att jag förmodligen inte besitter några liknande egenskaper med den där lilla tjejen då hon ilsket snäser åt mig: "då får du väl för fan flytta dig!" Eftersom att jag fortfarande inte kunde röra mig åt något håll (såvida jag inte var sugen på att hoppa upp i en annan människas famn) stod jag lugnt kvar till det blir en liten frigjord yta där jag kan ställa mig åt sidan. Den här tjejen stormar då ilsket förbi och hoppar av bussen. Filosofisk som jag är funderar jag då på hennes beteende hela vägen hem till sydligare breddgrader. Varför vände hon sig inte bara om och tog utgången som låg närmre till hands, eller varför kunde hon helt enkelt inte vänta? Ja, mycket text för ett litet problem, men det är verkligen sånt som irriterar mig...