Jag är en äkta tänkare, när man ser mig är jag oftast försjunken i djupa tankar kring diverse viktiga och oviktiga saker. När jag är ute bland folk brukar jag också tänka på vad de tänker, inte bara om mig utan rent allmänt. Om man skulle skriva ner mina konstiga tankar på en dag hade det blivit en av världens tjockaste böcker tror jag. När jag är någonstans själv föreställer jag mig alltid att folk tänker: "Där är hon själv, hon har inga vänner." Varför egentligen? Varför skulle man vara ensam bara för att man är själv? Är jag på gymmet börjar jag nästan tycka synd om mig själv för att jag inte har några vänner, eftersom jag tänker att alla andra tänker så, men jag har ju massvis av härliga vänner! Jag kan verkligen bli galen på mig själv och min idéer, när jag har rett ut den själv ska jag berätta om min dröm i natt - helsjuk!