Idag är det fyra år sedan jag förlorade min pappa. Jag var 16 år gammal och skulle precis iväg med mina kompisar till Tomelilla för att handla mat inför helgen när telefonen ringde. Det var mammas vän som sa att jag skulle komma till sjukhuset igen (jag hade varit där tidigare på dagen) för att mamma ville det. Jag är inte känd för att vara dum så jag ringde genast upp mamma som inte ville säga något. Jag trodde att pappa blivit mycket sämre, men helt plötsligt klack det till i huvudet och jag frågade mamma: "Är pappa död?" När mamma svarade ja skrek jag så att jag tappade andan, jag blev helt galen och sprang runt helt vansinnig. Mamma blev livrädd eftersom jag var ensam i huset jag bodde då, så rädd att hon ringde ner till skolan som skickade upp en av de anställda. Då jag och mamma lagt på ringde jag Jennie som var en av de jag skulle till Tomelilla med och vrålar: "pappa är död!" Jennie springer det fortaste hon kan ner till mig, strax före skolans anställda. Jag har aldrig i hela mitt liv upplevt en sådan sorg, det var som om hjärtat slets ut ur bröstet på mig och allt bara blev svart. I fyra år har jag nu varit utan min pappa, sorgen kommer aldrig att lätta och varje dag blir jag påmind om något som får det att svida i bröstet av längtan. Jag hade världens bästa pappa, men fick bara ha honom i sexton år.