Var är Louise?

Förr tyckte jag alltid att en människa med kaffe i en pappmugg, ni vet en sådan som har ett litet hål i locket för att dricka ur, såg så himla belevad ut. Numera, när jag själv har en sådan pappmugg i handen ibland, tänker jag inte ens på det. Jag är en människa som har kaffe i en pappmugg. Inte känner jag mig ett dugg belevad för det. Jag antar att jag såg dessa människor som människor som jämt var på språng, hade ett så viktigt jobb att de inte hade tid till att sitta ner och bara ta en kopp kaffe i lugn och ro. Undrar om samtidigt som jag tappade bort den där känslan, tappade jag också bort den vanliga Louise. Helt plötsligt ersattes mitt glada, bekymmerslösa jag av en ansvarstagande och allvarlig individ. Kanske har det att göra med avsaknaden av en förälder, eller det faktum att jag bodde hemifrån under gymnasietiden. Jag vet inte riktigt när jag tappades bort i tentaplugg, jobb, hemarbeten, utgifter, plikter och andra vuxenrelaterade bekymmer. Försvann då den bekymmerslösa Louise i samma veva? Förr beskrev folk alltid mig som glad och pigg, medan jag numera beskrivs som lugn och ansvarsfull. Att förlora sin pappa får nog de flesta att mogna i förtid, men det borde ju inte ändra hela min personlighet? Visserligen brukar mamma säga att jag aldrig har varit bebis, aldrig varit ett barn, jag var tydligen jämt så himla förståndig och vuxen. Jag förstår inte riktigt. Samtidigt som jag känner mig som en tonåring mer än någonsin, känns det ändå som om jag är minst 30 år gammal, redo att gifta mig och flytta in i ett radhus med alla mina ungar och ha en stor herrgårdsvagn på uppfarten. Vad hände med den Louise som ville ut och resa, ville gå ut varje kväll och som blev överlycklig bara över att andas lite stalluft? Samtidigt som jag älskar min häst över allt annat känns det nu som slöseri på pengar – en onödig utgift som jag egentligen inte BEHÖVER ha, utan bara belastar min budget på ett obarmhärtigt sätt. Jag blir så frustrerad. Även om jag inte ”måste” ha en häst, är det ändå han som får mig att känna mig glad, viktig och levande. Att få vara ett litet barn för en stund och bara borra in sin näsa i hans mjuka päls och dra in den där välbekanta doften av häst. Min älskade islandshäst. Undrar om denna identitetsförvirring har något att göra med min stundande 20-års dag eller om det bara är vädret som får mig att känna mig så nere, så trist och grå. Det var bara det att jag kände mig så vuxen som gick hem från tåget igår, tjugo i åtta på kvällen, med min kylväska i en handen och en namnskylt fastnålad på mitt vänstra bröst. Jag gick hem till ett hus som var tomt, sånär på en grånande hund som låg och snarkade under köksstolen. Väl hemma tog jag bilnycklarna och åkte till affären för att handla bröd till morgondagen och förbereda nästa dags lunchlåda. När jag återvände till det mörka huset loggade jag in på internetbanken och såg över min ekonomi.

 

Herregud. Jag är faktiskt tonåring i sex dagar till, jag måste börja leva igen!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0