Idag var jag och mamma med Bonzo hos veterinären. Han har fått stora sår på bakbenet och svansen. Vi tog även bort lite tandsten, klippte klorna och kollade på ett sår under tassen han haft ont av. Under tiden när han var sövd rakade han runt såren och lite så så att vi ska komma åt att smörja in honom. När han sen vaknade efter att ha varit sövd sprang han runt jättekonstigt, svansen helt på snedden och han gnällde i varje steg han tog. Det gjorde verkligen ont i mitt hjärta att se honom lida så hemskt. När veterinären såg att han höll på sådär, trots att han fått smärtstillande sa han att om det inte blir bättre kanske vi skulle fundera på att "låta honom somna in". Det är så hemskt att behöva tänka på det. Just nu ligger han bara på mattan och gnäller lite när han rör sig. Det är så synd om honom. Jag har fått ha honom i 11 år, vilket är väldigt länge för att vara en cavalier (de brukar ha hjärtfel). Han har ju varit ganska dålig nu, han har blivit opererad i båda ögonen och haft cancer i tassen. Jag vill ju inte att han ska lida, men jag vill ju inte heller att han inte ska finnas mer. Samtidigt känns det inte som ett "beslut" jag måste fatta, utan mer som en självklarhet. Har han ont, så är det bäst om han blir avlivad. Folk pratar om hur svårt det är att ta sånna här beslut, men jag tycker det är ganska självklart. Jag älskar min hund av hela mitt hjärta, och vill därför inte att han ska lida bara för att jag få ha honom vid liv. Det är en gammal hund som haft ett långt och bra liv. Dock är det svårt att föreställa sig en värld där han inte finns. Jag har haft honom sen jag var åtta, det är en lång tid.


Nej fy fan. Idag är ingen rolig dag. Många tårar har fallit. Vi får se hur det blir imorgon.