Ni vet sådär som man kan känna ibland. Man kan vara med tusen olika människor och ändå känna sig som om man är helt ensam på denna jord. Man kan gå och känna sig nere, utanför, deprimerad och bara allmänt ledsen. Det känns som om det bara är du och dina tankar, du har ingen du kan dela dem med.

Världen utanför känns trött, grå och kall. Skorna känns extra trånga, byxorna extra tajta och låren extra breda. Du känner att du inte riktigt har koll på läget, du känner att du har tappat fokus och mest känner du dig korkad.

Det känns som att alla är bättre än dig och alla andras liv är mer lyckade än ditt. Dina vänner har perfekta pojkvänner/flickvänner, perfekta bilen, perfekta utseendet och allt annat som kan vara perfekt på en människa.


Tänk vad mycket som kan få en att må så dåligt. Det behövs inte mycket för att du ska känna dig totalt nere i skiten.



Men sen vet ni också när solen helt plötsligt börjar skina och vinden avtar. När du har dina vänner runt omkring dig och du kan dela dina tankar med dem.

Dina steg känns extra lätta och du vill bara krama hela världen - omfamna livet för att just du får leva. Allting i din omvärld är perfekt.


Tänk också vad lite som kan få en att må så bra. Det behövs inte mycket för att du ska känna dig att du är on top of the world!