Igår när jag satt på årets första föreläsning och hon pratade om C-uppsatser, tentor, inlämningar och andra skolrelaterade svårigheter, fick jag lite panik. Hon pratade om hur allt skulle vara skrivet på ett särskilt sätt, och om bokning av omtentor och liknande. Hela tiden tänkte jag: "Fan Louise, hur fan ska du klara detta?"

Ju mer jag tänkte på allt, desto mer prestationsångest fick jag. Shit, jag måste ha bästa betyg, jag måste fixa detta, jag ska klara alla tentor osv. Jag belamrade mitt huvud med nonsens om examensarbetet som kommer år tre. ÅR TRE!! Jag har knappt börjat år ett!

Jag är expert på att sätta höga krav på mig själv. Jag kan nästan plåga mig själv för att nå dit. Vissa kvällar på gymnasiet grät jag av utmattning, men fortsatte ändå att plugga. Fick jag ett VG i betyg var jag skitdålig. När jag sen fick MVG i vissa kurser tänkte jag: "Äsch. Jag har inte förtjänat det. Jag är inte smart på riktigt. Kursen här på Bollerup är säkert lättare än på andra skolor."

Nu har jag äntligen kommit till insikt. Jag klarar allt det där hon pratade om! Jag är inte den första som ska gå ut högskolan. Herregud, jag är faktiskt en smart människa, jag klarar detta! Och nej, jag är inte bara skolsmart, jag är smart på riktigt. Jag vet att jag klarar detta.



Anledningen till att jag skrev detta inlägg var för att jag är säkerligen inte den enda som känner så här. Det ställs otroligt höga krav på en i skolan idag, därför får vi helt enkelt hjälpas åt att klara det. Det är läskigt att börja på högskolan, det är annorlunda mot gymnasiet. Däremot är vi smarta människor som lätt kan lära oss överlista tentafrågor och skriva perfekta C-uppsatser. We can do it!