Vad är det egentligen som definierar en duktig ryttare? Är det hur högt de kan få sin häst att hoppa, hur bra tölt deras häst har, hur bra man använder ett kandar eller hur lugnt hästen beter sig?

Är man en bra ryttare bara för att man kan få hästen att gå i form?

Är man en bra ryttare bara för att ens häst lyfter skyhögt på benen i tölten?

I de högsta dressyrklasserna måste man rida med både sporrar och kandar – bara för att hjälperna ska bli så små som möjligt. I ett tidigare inlägg la jag upp ett klipp på Alexander Nevzorov. Han är helt emot allt som har med bett att göra och några sporrar använder han inte. Ändå använder han inga grova eller stora hjälper, allt ser bara harmoniskt ut och hästen arbetar fortfarande rätt. Kollar man runt på youtube hittar man ytterligare klipp och i samtliga ser man hur otroligt levnadsglada alla hans hästar är – det riktigt lyser av dem och de njuter av att arbeta. Borde inte detta vara vad varje ryttare/kusk/hästägare strävar emot? Att få hästar som är nöjda och tillfreds med sina liv? Inte borde man fokusera på hur högt man kan hoppa eller hur högt ens häst lyfter på benen i tölten.

En god vän till mig, Eva, tycker att bett är lite fusk. I de höga klasserna använder man som sagt skarpare bett och diverse andra hjälpmedel. Borde det inte vara mer sport om de i de högre klasserna inte fick använda några som helst hjälpmedel? Erkänn att det hade varit riktigt häftigt om alla toppryttare satte trenden med att slopa betten och rida mer på känsla.

Jag tycker att Eva har en bra idé. Vad tycker ni?


(Jag skulle lägga upp några bilder men det är © på alla med Nevzorov på)